Persien under akemenidernaAkemeniderna var en högadligt släkt som kom från området Pars, i södra Iran. De kom senare att regera allt från norra Grekland till Indusfloden i Indien. De akemenidiska kungarna var mycket visa och intellektuella. De kunde hitta fiendens svagaste punkt och använda den mot dem. Akemeniderna gjorde Persien till världens centrum och under hela deras välde rådde det fred och välstånd i riket.

Persiens expansion under Kyros den store och Kambyses II

Persien, under ledning av Kyros II, tog makten från den dåvarande stormakten, Medien , omkring 550-talet f Kr. Detta skedde utan större slag (kanske p.g.a. att han var Medianske kungens dotterson) och Kyros II utnämnde sig till Persiens och mediens konung. Han jämställde mederna och perserna p.g.a. att han var halvt median.

Nu hade Persien snabbt blivit en av stormakterna i området. I fruktan på den alltmer växande riket blev Egypten, Lydien och Babylonien bundsförvanter. Efter ett tag fick de även med Sparta. Kyros agerade då snabbt och smart genom att med en blixtanfall attackera Lydien. Allt gick så snabbt att landet inte hann att få någon hjälp från sina bundsförvanter. Nu kom hela Mindre Asien i Persernas händer. Ett år efter detta gick den Babyloniska provinsen Elams ståthållare, över till den persiska sidan. Nu hade Persien växt enormt, men Kyros var fortfarande inte nöjd. För tillfället lät han Babylonien vara i fred och vände sin krigsmakt åt öster. Enkelt besegrade han motståndet och hejdade sig först när han hade kommit fram till floden Syd-Darja (Jaxartes). Längs flodens södra strand byggde han en rad starka fästningar. Kyros utvidgade alltså Persien både västerut och österut. Detta gjorde att rekryteringsunderlaget för den persiska armén breddades. Nu kunde han äntligen påbörja angreppet mot huvudmotståndaren, Babylonien. Detta inleddes vintern 540-539 f Kr och i oktober 539 hade belägringen av Babylon, Babyloniens huvudstad, resulterad i persisk seger. Detta gjorde att hela Babyloniska riket föll i persernas händer. Pasargad (perserkungarnas grav)

Nu fanns det enbart en motståndare kvar och det var Egypten. Kyros hade inte bråttom. Han ville först ha ryggen fri genom att inleda en krigståg mot sakerna. Sakerna var en skytisk nomadfolk, som ständigt anföll perserrikets nordöst gräns vid floden Syd-Darja. Men fälttåget kostade Kyros livet (530 f Kr). efter "den stores" död tillträdde sonen Kambyses II (530-522 f Kr) den persiska tronen. Han förberedde då genast ett anfall mot Egypten (525 f Kr). För att erövra detta land behövdes en stor flotta. Eftersom de fenikiska städerna hade tidigare underkastad sig perserna var de tvungna att ställa upp med en flotta. Cypern, som styrdes av grekiska furstar, och Samos hade en mycket stor flotta, men de var i förbund med Egypten. Skräcken från den mäktiga fienden i öster gjorde att de bytte sida och var tvungna att bistå Persiens här med skepp. Nu hade Kambyses äntligen en flotta och med hjälp av det kunde han landsätta sin armé i Egypten. År 525 f Kr blev det ett stort slag, som resulterade i persiskt seger. Han fortsatte med sin här uppför Nilen in i Nubien.

Upproren

Efter att ha befunnit sig tre år i Egypten, återvände Kambyses till Persien år 522 f Kr. På vägen fick han veta att sin yngre bror Bardiya, hade gjort uppror mot honom och krönt sig själv till storkonung. Kambyses dog kort efter nyheten (troligen förgiftad). Bardiya blev mördad kort efter av sju högadliga perser. Ledare för kuppen var den 28 årige Dareios (I). Han tillhörde en sidogren av den akemenidiska släkten och han gifte sig med Kambyses syster när han år 522 f Kr besteg tronen.

När Dareios blev kung såg motståndarna, till Persien, sin chans att göra sig självständiga. De trodde att Persien hade försvagats och befann sig i kaos p.g.a. den ständigt skiftande av kungar. Den första staten som gjorde sig självständig var Babylonien. Ledaren för upproret var en man som påstod sig vara Nabonids son (Nabonid var den gamla Babyloniska rikets sista härskare).

I Elam och stora delar av östra Iran blev det våldsamma upprorsvåg. Lydien, som nyligen hade underkastad sig Persien, gjorde sig självständig tillsammans med hela Mindre Asien och Egypten. T.o.m. i Parsa området, som var kärnan för Perserriket, gjordes det uppror med en ny Bardiya i spetsen. Men värst av allt var att en meder hävdade att han tillhörde den gamla medierikets kungahus. Han gjorde sig herre över den gamla medieriket och ryckte fram med en våldsam kraft både österut och västerut. Det såg nu ut som om det gamla Medien riket skulle återuppstå och perserriket falla sönder.

Trots den totala splittringen i perserriket lyckades Dareios övervinna krisen och återupprätta lugn och ordning. Detta berodde på att upprorsledarna handlade ensamt istället för att bilda koalitioner. Då kunde Dareios nämligen besegra alla en och en. Mot slutet av år 521 f Kr hade Persien åter makten i området. Då hade kungen utkämpad 19slag och besegrad 9 upprorsledare.

Dareios' sista erövringar

Nu när det äntligen blivit lugn, anföll Dareios Indien (innan 513 f Kr). Indusdalen och Punjab gjordes till nya persiska provinser. Dareios var mycket irriterad på skyterna som ständigt gjorde räder mot Persiens norra gräns. Därför gjorde han i ordning en stor här och försökte år 513-512 genomföra en "knipstångsmanöver" längs Svarta havets västkust för att både bli av med skyterna i södra Ryssland och de i Centralasien. Men han misslyckades därför att skyterna systematiskt drog sig tillbaka och brände allt i sin väg. Den persiska hären fick efter en stund ont om mat och var tvungna att dra sig tillbaka. Men Dareios gick inte tomhänt därifrån. Thrakien, området väster om Marmarasjön, gjordes till persiskt provins.

Marathon

År 499 gjorde grekerna i Mindre Asien uppror. De fick hjälp av bl a Athen, som bistod med en mindre flotta. Upproret berodde på att perserna i motsats till de lydiska kungarna blandat sig i grekernas inrikes politik. Den joniska upproret slogs dock ner snabbt. Som hämnd för Athens medverkan i kriget attackerade Dareios, Grekland, i form av ett krigståg till sjöss under befäl av den medianske generalen Datis. Med 15000 man gick de iland på Marathon-slätten. Här överraskades dem av 10000 athener (Athen fick inte hjälp av Sparta p.g.a. religiösa skäl!). Perserna flydde till båtarna för att senare försöka organisera sig, och under flykten dödades många perser. Den persiska flottan satte kurs mot Athen i hopp om att överrumpla fienden. Men de grekiska soldaterna hann före och innan flottan kunde nå Athen var det tvungen att återvända hem. Dareios, också kallad den store, dog 485 f Kr.

Det där med att en grek sprang från Marathon till Athen är bara myt, därför att det inte står i Herodotos skildring av "slaget". Den här historian uppkom flera år efter slaget. (Personligen tror jag att slaget vid Marathon är en myt, med det får ni läsa om i slutet av arbetet)

Den stora invasionen

Xerxes, Dareios I:s son, steg tronen år 486 f Kr. Han inledde genast en stor upprustning och på våren 480 anföll han Grekland med en här på ca 200000 man. Hären eskorterades av en flotta på 600 skepp (i vissa böcker står det 1200 skepp!). Den persiska armén var så stor att båtarna inte räckte till att transportera dem över till Grekland. Istället lät han bygga en bro över Dardanellerna, som var gjord av hundratals båtar. Den första pontonbron slogs sönder av en storm. Xerxes lät genast bygga ännu en och den här gången höll den. Armén var så stor att det tog två dygn för den att passera.

För att flottan skulle slippa stormarna, lät Xerxes bygga en kanal genom Athosberget. Det tog tre år tills den var färdig.

Nu kunde den persiska armén tätt följd av flottan, anfalla från Thrakien, som tidigare hade gjorts till persiska provins. Många grekiska stater var livrädda för den mäktiga fienden i öster, så de gick istället över till persernas sida.

Den persiska hären mötte fienden vid Thermopyle passet, på gränsen mellan Thessalien och Lokris. Här kunde perserna inte dra nytta av sin överlägsenhet p.g.a. den smala passet. En grek hjälpte dock anfallarna och visade dem en väg runt passagen. Detta gjorde att grekerna var tvungna att retirera. En grupp eliter stannade dock för att sakta ner perserna, men de blev dödade till siste man. Den stora hären hade nu fritt fram till Athen, som plundrades och brändes.

Grekerna satte upp många spärr i havet, som skulle sakta ner den persiska flottan. Dessa spärr gjorde att perserna förlorade många skepp. Xerxes hade nu mycket bråttom, därför att han ville få ett avgörande slag innan höststormarna började. Han beordrade sin flotta att attackera den grekiska flottan, som bestod av 200 trirémer, och som befann sig i den smala sunden mellan Attika och ön Salamis. Persernas skepp var mycket större och Klumpigare än grekernas, därför kunde de inte manövrera rätt i den smala sunden och komma till rätta. Detta var orsaken till persernas nederlag vid Salamis. Xerxes gav nu snabbt order om reträtt därför att han nu insåg att grekerna när som helst skulle riva pontonbron över Dardanellerna. Han återvände till Mindre Asien, men lämnade kvar en stor armé, under ledningen av Mardonios. Mardonios övervintrade i Thessalien och på våren 479 anföll han åter Athen och förstörde den för andra gången. Nu enades Sparta och Athen och med en stor här mötte den persiska armén vid Plataiai i Beotien (479 f Kr). Mardonios gjorde fel i en omgruppering, som resulterade att perserarmén kom i oordning. Nu såg grekerna sin chans och attackerade perserna. De lyckades besegra persernas huvudstyrka och när Mardonios stupade flydde den persiska hären. Vid samma tidpunkt anföll den grekiska flottan den persiska, som låg iland, vid Mykale i Jonien. Grekerna lyckades bränna de persiska skeppen innan de hann segla ut. Nu var Xerxes planer att erövra Grekland helt krossade. Detta gjorde att grekerna i Mindre Asien gjorde ännu en uppror och den här gången lyckades de. Detta resulterade i det deliska sjöförbundet, ett förbund där Athen och många andra städer ingick i.

Tiden efter Xerxes död

Xerxes dödades år 465 f Kr av kaptenen för hans egen livvakt. Sonen Artaxerxes I besteg tronen samma år. Nu hade Persien förlorat de grekiska kolonierna i Mindre Asien. Egypten gör nu uppror mot perserna och till sin hjälp skickar Athen 200 skepp. Men år 454 förintas den grekiska flottan av perserna. Över 200 skepp och flera tusen matroser och marinsoldater gick förlorade. Detta var ett stort nederlag för Athen. Många grekiska städer var rädda att perserna skulle komma tillbaka och därför lämnade de Sjöförbundet. Athen slöt nu en femårigt fred med Sparta för att ha ryggen fri i Grekland. Med en flotta anföll nu Athen staterna i Egeiska havet för att tvinga dem tillbaks till Sjöförbundet. Sedan satte de kurs mot Cypern för att möta perserna. Men här vann perserna åter en seger och Athen var tvungen att sluta fred med Persien, den sk Kalliasfreden (449 f Kr). Egypten och Cypern fick vara persiska provinser och Grekland fick behålla de grekiska staterna i Mindre Asien och den Egeiska havet. Det var den formella slutet på krigen mellan Persien och Grekland.

År 404 f Kr bestiger Artaxerxes II tronen. Hans halvbror, Kyros, gör uppror men vid Kunaxa i Babylonien 401 slogs upproret ner. Kyros hade fått hjälp av Sparta och dess armé bestod främst av grekiska legosoldater. Den spartanske kungen Agesilaos blev år 396 befälhavare för en stor här i Mindre Asien. Det såg nu inte bra ut för perserna eftersom Agesilaos tänkte starta ett krigståg mot Persien. Perserna lät nu dareiker, persiskt guldmynt, i stora mängder strömma in till grekernas politiker. Persien kunde nu genom detta handling ena Spartas motståndare och få dem att attackera Sparta, det korintiska kriget (395 f Kr). Nu var Sparta tvungen att upphöra med sin invasion av Persien och blev senare tvungen att återlämna de grekiska staterna, i Mindre Asien, till Persien, den sk kungafreden. Nu hade de politiska makten flyttad från Grekland till Persien. Perserna mutade nu politikerna i de grekiska staterna och de fick nästan alltid som de ville. Man kan säga att det egentligen var Persien som styrde Grekland. Men det krävdes dock enorma mängder guldmynt.

Artaxerxes II dog 359 och samma år trädde hans son Artaxerxes III tronen. Men innan han hann göra något åt problemet i Grekland förgiftades han (338 f Kr). Det tog två år innan Dareios III gjorde sig till Persiens Konung. Det rådde nu i Persien inre stridigheter som gjorde landet svag. Detta drog, Alexander I (den store), till nytta och anföll 334 f Kr Persien (tidigare hade Alexander enat Grekland). Det blev tre stora slag (Granikos 334 f Kr, Issos 333 f Kr och Gaugamela 331 f Kr) där Alexander segrade samtliga. Dareios flydde då österut för att på nytt bygga upp en armé, men han dödas av en östiranskt satrap. Detta blev slutet för perserriket och den akemenidiska släkten.

Armén

Persiens kungar var inte bara landets ledare, de var också ledare för hären. De såg sig själva som persernas härkonung och kunde snabbt ställa upp med enorma truppmassor. Detta härs kärna bestod främst av folk från det egna stamlandet, pars, och broderfolken mederna. Den viktigaste och effektivaste vapnet för både fotsoldater och rytteri, i hären, var pil och båge. Särskilt effektivt var de ridande bågskyttarna, som blixtsnabbt kunde slå till mot motståndarna, och innan de hann reagera, eliminera dem. Det var nu stridsvagnen kom att spela ut sin roll och bara användas, symboliskt, av kungen och de högsta officerarna i krig.

Vid fredstid hade kungen alltid en stående armé redo, ifall krig skulle utbryta. De placerades i viktiga platser i satrapierna. Officerarna var alltid perser och meder. Kungen hade också en livvakt som bestod av tiotusen soldater. De kallades för de "tiotusen odödliga" därför att så fort en av dem dog så tog en annan, genast, hans plats. Detta "odödliga" armé var härens elitkår och bestod av perser och meder.

I Persiens armé ingick också grekiska legosoldater, som fick mycket bra betald i form av guldmynt.

Utrikespolitik

Kyros var en mycket begåvad strateg. Han behandlade sina motståndare mild och lät dem tom vara kvar på sina tron om de erkände Kyros som överherre genom att betala tribut och ställa upp med hjälptrupper och mat om det behövdes. Kyros är den första ledaren i historien som brydde sig om mänskliga rättigheter. I en cylinderformad stenblock, som han lät göra, finns dessa rättigheter nedskrivna. (Man får inte glömma att detta skedde ca 2500 år sedan!)

Hemligheten med Persiens enorma expansion låg i deras sätt att behandla motståndare. De underkuvade folken fick ha kvar sina seder, religion, språk mm. Kyros lät tom bygga tempel åt de underkuvade folken, något som var mycket positivt för bl.a. judarna. Man kan säga att Persien friade de olika folken från sina grymma ledare. Jag skriver "grymma" därför att dåtidens ledare var extremt grymma och hade ingen som helst respekt för människoliv.

När Persien skulle attackera ett land, förbereddes detta under flera år, både politisk, ekonomiskt och militärt. De länder som skulle bli invaderade spionerades och kartlades, geografiskt och politiskt. Innan man ens hade attackerad planerade man allting t.ex. hur livsmedelsförsörjningen skulle gå till, att bygga broar och vägar, att fartyg och manskap skulle skaffas, att tempel och hus skulle byggas mm. I det land som skulle invaderas blev det alltid häftiga diskussioner om hur man skulle bemöta perserna. Om den antipersiska delen segrade, byggdes krigsfartyg, vapen, försvarsmurar mm. Då var Persien tvungen att ingripa med våld, men om de perservänliga delen segrade, skedde 0persernas erövring på diplomatiskt väg. Om Persien lyckades med sin erövring (som de nästan alltid gjorde) så skulle ett sändebud från det erövrade landet skickas till perserkungen och i en ceremoni överlämna ett skål med jord och ett med vatten, från det erövrade landet, till perserkungen. Detta symboliserade underkastelse.

Rent militärt skulle landet aldrig kunnat expandera så enormt. Men genom diplomati och hjälp från de lidande motståndarfolken, kunde Persien expandera.

Inrikespolitik

Centralregeringen var under Kyros' tid svag. De olika provinserna agerade nästan helt på egen begäran. Det var därför den stora upplösningen kom under Kambyses död. Dareios såg svagheten i systemet och utförde enorma reformer. Det gjorde att Persien blev antikens bäst styrda stat.

Det Dareios gjorde var att bl.a. bygga vägar. Detta gjorde att bl.a. postväsendet blev mycket effektivare. Herodotos berättar att de fanns en häst och en man, per dagsresa, vid vägen och att budskapet överlämnades till nästa ryttare och detta höll på tills meddelandet kom fram. Dareios delade också in landet i tjugo satrapier, ståthållar provinser. Varje satrapie delades i distrikt som styrdes av perser. Till skillnad från Kyros tid, då de lokala myndigheterna, skötte sig själva, skapade Dareios en stark centralregering, som gav satrapierna detaljerade order om vad de skulle göra. I varje satrapie fanns det folk som noggrant kontrollerade allt och rapporterade sedan till kungen. De var, som Herodotos beskriver, kungens "öron och ögon". Det fanns också en liten armé i varje satrapie som skapade lugn och ordning.

Dareios hade nu alltså förverkligad sin dröm. Han lyckades reducera satrapiernas makt, som gjorde att det blev omöjligt för dem att göra sig självständiga, och han skapade lugn och ordning i perserriket. Allt var så skickligt gjort att även om en svag kung skulle bestiga tronen, så skulle satrapierna inte kunna göra sig självständiga.

Egna tankar

Enligt min mening är det mycket synd att det knappt finns några persiska historieskildringar kvar för eftervärlden. Nästan all historia som finns av den tiden är skrivna av grekiska historieskildrare. Detta gör att man får ensidigt version, som gör att verklighetens historia blir förvrängd.

Vad jag tror om Marathon:

När grekerna i Mindre Asien gjorde sin misslyckade uppror så hade de fått hjälp av Athen. Därför förväntade sig alla Athenare att Persien förr eller senare skulle i hämnd attackera Grekland, i syfte att bränna och plundra Athen. Alla visste vid den tiden att Persien var mycket överlägsna grekerna både ekonomiskt och militärt. Därför kom moralen, stridsandan och hoppet att försvinna för grekerna. Nu ställdes de grekiska ledarna inför ett stort uppgift, att få upp moralen, stridsandan och hoppet hos folket. Därför hittade de på denna historia om Marathon. För att göra det så trovärdig som möjligt lät man historiker skriva ner det som en del av historien. Man tvingade i desperation soldater att berätta om det fruktansvärda "slaget". Man byggde gravar för att "hedra" de som hade dödats i slaget.

Men varför tror jag så:

På alla slag som perserna har gjort så har det alltid funnits persiska skrifter, även om det har blivit en förlust för perserna, som säger att de verkligen har funnits. Men man har inte funnit några persiska skrifter om ett slag vid Marathon, inte vad jag vet iallafall. Perserna var mycket kända för sin millitärt numerära överlägsenhet. De var alltså alltid många fler än fienden vid ett slag och de attackerade alltid med en fruktansvärd stor här. Plötsligt när de ska anfalla det näst största riket, vid den tiden, så har de en här på bara 10000-20000 man. Det låter skumt tycker jag. Om grekerna hade sagt att perserna hade en här på kanske 60000 eller 70000 så skulle det vara svårare för dem att säga att våra 10000 soldater kunde besegra en persiskt här på tex 70000. Det skulle inte vara logiskt och deras plan skulle misslyckas.

En annan orsak till min misstänksamhet är att slaget vid Marathon skildras olika i olika böcker. I några böcker står det att perserna attackerade med en flotta och landsatte sin här på slätten vid Marathon, och i andra böcker står det att perserna attackerade med både en flotta och med en armé och att flottan förstördes i en storm och armén besegrades vid Marathon, efter att ha kommit ner, från Thrakien, in i Grekland.